Förstå det nuvarande

[Håkan]

Allvarligt talat Håkan m.fl. är det inte dags att skriva en grundläggande beskrivning på detta och lägga upp på Ekonomisk Refom nu? Alternativt skriva en bok eller göra en film?

Att göra en film på svenska är en lysande idé. Det är bara att börja. (Klas, var är du?) Man kan ställa frågor till bankdirektörer och politiker, och sedan har man all tid i världen att redigera materialet på ett pedagogiskt sätt med egna kommentarer, visa på uppenbara motsatsförhållanden, etc.
Själv bor jag dessvärre långt från Sthlm, har heller inte kamera, ljudutrustning, bra dator osv, men jag skulle naturligtvis stödja ett sådant filmprojekt helhjärtat med förslag till intervjufrågor och liknande om det skulle bli aktuellt.

Apropå film och intervjuobjekt. Råkade av en slump titta på Ekonomiklubben på Axess-TV. Kjell-Olof Feldt var där, och - hör och häpna - började mumla något om att "problemet är att pengar försvinner när man inte använder dom", innan han avbröts av den forcerade programledaren. Vad menade den lille f.d. finansministern egentligen? Har han drabbats av insikter på gamla dar?

Beträffande grundläggande beskrivning på Ekonomisk Reform så finns det redan en sådan, nämligen uppsatsen av Nils. Den uppsatsen tar upp frågor om pengar ur en mängd olika perspektiv, och ska nog inte ersättas av något annat, möjligen kompletteras. För min del känns det inte som pusslet är färdiglagt än, även om det just nu är spännande som tusan.

[Håkan]

Sunda Pengar;

Hej S, och tack för responsen. Beskrivningar av krisen blir lätt en enda röra av bokstavskombinationer på utrikiska, håller med om det. Vad tycker du om denna förenklande film - visar den inte något så när korrekt vad som hände?
http://www.youtube.com/watch?v=Q0zEXdDO5JU&feature=channel

Jag tolkar kort din intressanta och initierade beskrivning som att det helt enkelt finns en hel drös av bedrägerier i soppan. Plus att amorteringen är omöjlig att spåra.

Och visst har du flera poänger där, men det måste samtidigt påpekas att det ju ändå inte skulle gå att ställa bankerna inför domstol. Det kan däremot vara ett bra uppslag för journalister (eller filmmakare) att jämföra villkoren för lånets uppkomst med värdepapperiseringen. Man kan fokusera enbart på det enkla och primära, och konstatera att vid värdepapperisering av bankkrediter kvittas inte inlåning mot utlåning som sig bör vid amortering av banklån. Penningmängden minskar inte.
Solklart bedrägeri enligt mig.

1. MFI sektorn (centralbankslikviditet) cirkulerar ALDRIG hos allmänheten.
2. Bankkrediter och Sedlar (monetarisering av samma sak) cirkulerar hos allmänheten.

Centralbankslikviditet i form av RIX-medel cirkulerar aldrig hos allmänheten, men frågan är om MFI-sektorn verkligen bara omfattar centralbankslikviditet? Som jag förstått ingår både centralbanker och vanliga banker i begreppet, åtminstone i den europeiska definitionen:

"Monetary financial institutions" (MFIs) are central banks, resident credit institutions as defined in Community law, and other resident financial institutions whose business is to receive deposits and/or close substitutes for deposits from entities other than MFIs and, for their own account (at least in economic terms), to grant credits and/or make investments in securities. Money market funds are also classified as MFIs."

http://www.ecb.int/stats/money/mfi/general/html/index.en.html

Hur som helst. För att förstå det eventuella bedrägeriet i den klassiska bankverksamheten (i motsats till bedrägeriet vid värdepapperisering) måste man skilja på likvida kassamedel skapade av centralbanken, och bankrörelsens egen kassa för kreditpengar.

Det jag syftade på (med MFI-sektorn) är att bankens egna kreditpengar inte ingår i penningmängden M1. Så strängt taget skulle alltså M1 kunna minska vid amortering samtidigt som banken räknar in amorteringarna i sin resultaträkning. Bankpersonalen behöver inte nödvändigtvis uppfatta detta som bedrägeri.

Masih Yazdi på FI påstod att inbetalda räntor går in i resultaträkningen, inte i balansräkningen. "Balansräkningen är bara en ögonblicksbild". Jag förstod inte vad han menade då, men nu börjar det kännas lite som en självklarhet. Både amorteringar och räntor kan förvisso gå in i resultaträkningen där de registreras i rörelsens kassa för kreditpengar. Härifrån går också alla utgifter och placering av bankens vinster.

Lite tillspetsat påstående: Banken använder balansräkningen till att trolla fram stålar som lån till andra. Vid återbetalning använder den resultaträkningen till att lägga beslag på stålarna själv.

[Nils]

Jag har funderat lite mer på vad som händer med krediter när de amorteras till banken. Frågan har ju stötts och blötts här hurvida bankerna får behålla någon del av det som betalas in. För att få rätsida på diskussionen måste man nog sätta sig in i bokföringspraxis.

Banker måste följa samma bokföringspraxis som andra företag, d.v.s. varje gång en transaktion bokförs så delas den upp i debet och kredit. Det är en slags dubbel säkerhet att transaktionen dels kontoförs på det konto som man tar pengar från samtidigt som man kontoför transaktionen på det konto som tillförs pengar.

Varje företag följer en kontoplan där det bl.a. finns tillgångskonton och skuldkonton (som ligger som grund för balansräkningen) samt intäkts- och kostnadskonton (som är grunden för resultaträkningen).

Om man debiterar ett tillgångskonto med en viss summa så innebär det att tillgångarna på kontot ökar med den summan. Om kontot krediteras så tas en summa bort från kontot. Det som kan vara lite förvillande till en början är när man sedan tittar på vad som händer när man debiterar och krediterar ett skuldkonto. Då blir nämligen resultatet tvärt om. En debitering minskar då summan på skuldkontot, medan en kreditering lägger till medel på kontot.

Anledningen är helt enkelt att ett skuldkonto är en bokföring över negativa tillgångar. Det blir kort och gott ett minustecken framför överföringen vilket ger debet och kredit ombytta roller i det fallet.

Varför babblar jag om detta? Jo jag tror att man måste utgå från dessa saker för att förstå vad som händer med amorteringarna av krediter till bankerna. Här kommer därför ytterligare ett utlåningsexempel:

Om vi tänker oss att Lasse lånar 1000 kr från banken. Banken upprättar då två konton:

1.Ett tillgångskonto som debiteras 1000 kr. (Bankens lånefordran på Lasse)
2.Ett skuldkonto som krediteras 1000 kr. (Lasses bankkonto)

Samtidigt kräver banken 3% ränta på lånet. D.v.s. Lasse ska betala förutom de 1000 kr även ytterligare 30 kr till banken för att lånet ska vara fullständigt återbetalat.

När Lasse betalar tillbaka 1000 kr är det ganska uppenbart vad som händer:

1.Tillgångskontot krediteras 1000 kr. Saldot på kontot blir 1000 - 1000 = 0
2.Skuldkontot debiteras 1000 kr. Saldot på kontot blir 1000 - 1000 = 0

D.v.s. de 1000 kr i kredit som banken skapade vid utlåningen går upp i rök igen.

Men sedan är frågan; vad händer med de 30 kr som Lasse betalar i ränta på lånet?

Kan det vara så att banken bokför denna summa på ett intäktskonto? I så fall gissar jag att följande sker:

1.Ett intäktskonto som tillhör banken krediteras med 30 kr. (d.v.s. saldot på kontot ökar med 30 kr)
2.Skuldkontot (Lasses bankkonto) debiteras med 30 kr. (Lasse har 30 kr mindre på sitt konto)

Om detta stämmer så har banken lagt beslag på 30 kr för egen del av hela förfarandet. Det här stämmer i så fall med de allmänna förklaringarna om att bankens vinst bygger på mellanskillnaden mellan inlåningsräntan och utlåningsräntan. Problemet är dock att dessa 30 kr i så fall måste anses vara kreditpengar eftersom det allra troligaste är att Lasse inte stegar in på bankkontoret och betalar med kontanter. När banken får de 30 kronorna på sitt intäktskonto så måste det ses som att banken själv behåller en andel kreditpengar för egen räkning. Med andra ord, jag har svårt att se det på något annat sätt än att systemet inte är 100 % vattentätt. All kredit försvinner inte vid återbetalningen.

Okej, all kredit försvinner om man enbart talar om de 1000 kr som skapades vid utlåningen, men det som är relevant att konstatera är att banken inte nöjer sig med 1000 kr. De extra  30 kronorna måste Lasse försöka tjäna in från de övriga krediter som existerar i samhället i hård konkurrens med andra låntagare. Det är denna brist på kredit för alla räntebetalare som gör att ständigt mer kredit behövs.

Att bankerna själva till slut blir innehavare av sin egen kredit framstår som uppenbart om man granskar en resultaträkning från en bank. Jag tittade på Nordeas resultaträkning från 2008 och kunde då konstatera att 5093 miljoner euro var bankens intäkt på kontoposten ”räntenetto”. Det motsvarade 62% av bankens totala rörelseintäkter. Att detta räntenetto inte bara består av ”centralbanksmedel” är väl uppenbart för alla. Huvuddelen måste bestå av s.k. krediter.

Kommentarer kring detta?

[Nils]

Erik skrev följande för ett tag sedan i tråden.

Banker har enligt baselackorden krav på att minst 8% av dess tillgångar ska bestå av kontanter och andra värdepapper. Detta i relation till dess exponeringar, dvs tillgångar i balansräkningen. Det refereras till som kapitaltäckningskrav.

Med detta menade han att det är omöjligt för en bank att använda inbetalda krediter som reserv för att skapa nya krediter. Jag misstänker dock att Erik citerar Baselackoren fel. Det är riktigt att kapitaltäckningskravet är 8%, d.v.s. att en banks kapitalbas måste vara minst 8% i förhållande till de riskvägda exponeringarna (utlåningen av kredit). Däremot tror jag att en bank kan räkna in egen kredit i sin kapitalbas, d.v.s. även sådan kredit som man har fått inbetalt i form av ränta. Denna kredit noteras troligen som räntenetto i resultaträkningen och kan därför föras över till eget kapital i balansräkningen. Eget kapital ingår kapitalbasen vid beräkningen av kapitaltäckningskravet.

Så här definieras kapitalbasen av Skandiabanken, 30/9 2007, med anledning av de nya reglerna:

Kapitalbasen fördelas på primärt kapital (Tier 1) och supplementärt kapital (Tier 2). Därutöver
reduceras primärt och supplementärt kapital för negativt netto av aktuariella vinster och förluster.
Primärt kapital, vilket skall uppgå till minst 4 procent av summa primärt och supplementärt kapital,
avser eget kapital enligt balansräkning och inkluderar av revisorer granskat resultat, med avdrag för
goodwill, immateriella tillgångar samt uppskjutna skatter. Supplementärt kapital avser eviga och
tidsbundna förlagslån. De tidsbundna förlagslånen får högst uppgå till 50 procent av primärt kapital.

Jag vidhåller alltså att bankerna får nytta av kreditinbetalningar som sker utöver lånefordringen. Det som talar för det är a) att bankerna själva säger att deras inkomstkälla baseras på räntenettot mellan inlåning och utlåning. Det i sig betyder att räntebetalningar med kredit inte kan gå upp i rök. b) Att kapitalbasen i kapitaltäckningskravet grundar sig på eget kapital, som i sin tur består till stor del av balanserade vinstmedel, som i sin tur i en bank till största delen brukar komma från räntenettot.

Verkar det krångligt? Skyll inte på mig, det är inte jag som har skapat det här systemet!

[udfnjh]

Bra beskrivning Håkan!

Jag tycker att det man bör förstå är att dagens system är felaktigt och kan bli bättre. Vi behöver fokusera på nya bättre lösningar, sen är det egentligen skitsamma hur det funkar idag, för det funkar helt enkelt inte. Detta eftersom vi har återkommande finanskriser. Vilket är p.g.a. att pengar skapas i form av kredit. Värdet blir skuld eftersom pengar tillförs genom att någon skuldsätter sig.

_____________________

Gafas Sol