Ekonomisk Reform
14 December 2019 kl. 09:42:24 *
Välkommen Gäst. Var snäll och logga in eller registrera dig som ny medlem.

Logga in med användarnamn, lösenord och önskad sessionslängd
Nyheter: SMF - Just installerat!
 
   Startsida   Hjälp Sök Logga in Registrera  
Sidor: 1 2 3 [4] 5
  Skriv ut  
Författare Ämne: Förstå det nuvarande  (läst 75681 gånger)
Håkan
Gäst
« Svara #60 skrivet: 17 Januari 2010 kl. 23:38:46 »

Citat från: Nils
Bankerna accepterar inte varandras kredit, utan kräver kontant överföring för att godkänna den.

Hej igen,
Ja, för överföring mellan banker krävs kontanter eller digitala medel på clearingkontot i RIX. Båda två är ju krediter som skapats av centralbanken för bankernas räkning. RIX-medel är "digitala kontanter". När bankerna beställer kontanter belastar de sitt RIX-konto.

Citat från: Nils
Kan man verkligen vara helt säker på att systemet är vattentätt och att varje krona kredit försvinner vid en amortering (räknat i nollsummeperspektivet på samhällsnivå)? Det finns ju så mycket trixande med räkenskaper i den finansiella världen så jag kan inte låta bli att känna viss misstro och misstänksamhet trots allt. En till synes värdelös kredit för en bank kanske kan göras värdefull och accepterad genom någon form av mellanhand? Bara en tanke.


Jag tror att du har helt rätt, det finns absolut sådana mellanhänder.

Försäljning av skapade bankkrediter är t ex ett sätt för banken och den finansiella sektorn att lägga beslag på amorteringarna. Det kallas värdepapperisering (securitization), och om detta kan man läsa här:

http://web2.jur.lu.se/Internet/Biblioteket/Examensarbeten.nsf[...]OpenElement

Värdepapperisering av bankkrediter innebär att banken skapar en kredit och säljer den till investmentbanker (USA), eller "specialbolag" eller truster (övriga världen), vilka sedan inkasserar räntor och amorteringar från låntagaren. Här kan man verkligen säga att banken trollat fram lånebeloppet direkt till sig själv. Banken skriver helt enkelt in 1 miljon som kredit i datorn, säljer kreditavtalet, och hey presto är den 1 miljon rikare (!)

Exempel:

1. Banken skapar 1 miljon i kreditpengar i lån till en husköpare, som alltså får miljonen insatt på sitt konto och blir skyldig banken 1 miljon + ränta.

2. Husförsäljningen sker - miljonen övergår till husförsäljaren.

3. Det hela kunde ha stannat här, och då varit ett helt vanligt banklån. Men - den fiffige banken säljer nu alltså en grupp sådana skapade lån med dess potentiella inkomstmöjligheter till en investmentbank.

4. Investmentbanken lånar i sin tur pengar på kapitalmarknaden (ger ut obligationer) för att betala banken. Köpare av obligationerna är framför allt pensionsfonder, försäkringsbolag och andra banker.

5. Investmentbanken inkasserar därefter "the cash flow", dvs alla räntor och amorteringar från den ursprunglige husköparen. Utgifterna för investmentbanken består i första hand av räntor till obligationsinnehavarna, ty så länge marknaden fungerar bra finns det alltid nya köpare till obligationerna vartefter de förfaller till betalning.

Vad har nu hänt med det ursprungliga banklånet och amorteringen? Jo, dels har bostadslånet flyttats utanför bankens balansräkning och omfattas därför inte av kapitaltäckningsreglerna. Men viktigare ändå är att amorteringen inte längre kvittas mot skulden enligt vedertagen FRB-teori. I stället blir det ursprungliga lånebeloppet genom försäljningen en snabb och automatisk vinst för banken. Banken har i princip skapat pengar ur tomma intet direkt till sig själv. Amortering och räntor tar investmentbanken hand om.

På Youtube finns det en liten humoristisk animerad film om en sådan värdepapperisering, som visar varför det till slut havererade. Filmen är inte helt korrekt i alla detaljer, men ändå sevärd.(Observera att den kreditskapande banken av någon anledning inte tituleras "bank" i filmen, utan "lender") :

http://www.youtube.com/watch?v=Q0zEXdDO5JU&feature=channel

« Senast ändrad: 17 Januari 2010 kl. 23:46:49 av Patrik » Loggat
Håkan
Gäst
« Svara #61 skrivet: 17 Januari 2010 kl. 23:38:51 »

Fler tankar kring amorteringar och värdepapperisering:

Att amorteringar av skapade bankkrediter inte alltid "dödas" förändrar inte slutsatsen som exempelvis Paul Grignon drar i sin film Money as Debt, nämligen att samhället måste låna mer och mer i all oändlighet pga att det alltid kommer att saknas pengar till räntor på lånen.

Man kan ju tycka att det borde finnas mera pengar i hela ekonomin om amorteringarna inte försvinner. Men så är det inte riktigt. Vinsterna från värdepapperiseringen av bankkrediter tillfaller huvudsakligen den finansiella sektorn. Dvs i första hand bankrörelsen, investmentbanker eller motsvarande, samt de stora obligationsköparna. Flaskhalsen i det ekonomiska kretsloppet kvarstår alltså även efter värdepapperiseringen. Bara en mycket liten del av de hutlösa vinsterna kan återslussas ner till realekonomin där de stora låntagargrupperna finns.

Måhända är det viktigt att förstå detta. Ekonomisk reform-rörelsen i olika länder har ju fokuserat mycket på att bankerna inte kan skapa pengar direkt till räntorna på lånen, och den oundvikliga penningbristen i realekonomin som blir konsekvensen av detta. Den kritiken gäller alltså fortfarande - det finns således en kritik mot själva systemfelet, och en kritik som gäller bedrägeriet med amorteringar. (Plus naturligtvis all annan kritik gällande krig, miljöförstöring m m)

Man kan undra hur mycket politikerna och ekonomer förstår av värdepapperiseringens följder. I alla beskrivningar som jag hittat fokuseras det enbart på kapitaltäckningen, dvs att kreditgivningen flyttats ut från bankens balansräkning. Inte ett ord om amorteringar. Eftersom det inte finns något annat skrivet om just detta, så måste var och en ta ställning själv i denna fråga. Jag försöker bara dra logiska slutsatser och lägga det förb-de pusslet. Det har ju blivit vår uppgift, vi medborgare, att sticka ut hakan med logiska resonemang inom ett område som vi aldrig trodde att vi skulle behöva engagera oss i, ekonomi. Men såvitt jag kan se så måste det riktas mycket hård kritik mot hela det sätt den gigantiska finansiella sektorn uppkommit. En stor del av ansvaret ligger hos lagstiftarna, dvs ekonomerna och politikerna. Bankernas värdepapperisering av krediter måste ju likställas med falskmynteri, eftersom banken säljer en fordring som - om den vore kvar i bankens ägo - enligt bokföringspraxis inte skall ha något värde efter amortering skett. "Kreditpengar", som skapats ur tomma intet genom ett ömsesidig skuldsättningsavtal, skall naturligtvis försvinna helt vid amortering. Banker borde INTE tillåtas sälja sådana låneavtal, eftersom avtalet då inte fullföljs i sin helhet.

Det borde inte heller vara tillåtet för bankerna att (som huvudsakligen skett i Sverige) bilda dotterbolag /bostadsinstitut, som med avseende på amorteringar, ursprungsbankens kapitaltäckning och obligationsutgivning fungerar ungefär likadant som värdepapperisering. Som jag förstår iaf. Skillnaden gentemot värdepapperisering med specialföretag är väl bara att köpeskillingen blir en intern angelägenhet inom bankkoncernen.
Loggat
K2
Gäst
« Svara #62 skrivet: 17 Januari 2010 kl. 23:38:55 »

HIttade en sida med en filmserie beskrivande systemet utifrån Håkans beskrivning. Leende (smiley)

Beyond Money as debt 1-7:
http://moneycreation.wordpress.com/
Loggat
K2
Gäst
« Svara #63 skrivet: 19 Januari 2010 kl. 14:46:51 »

Citat från: Nils


Mina slutsatser:
1. Amorteringen hamnar hos banken oavsett om penningmängden går tillbaka till ursprungsnivån som existerade före skapandet av lånet. D.v.s. banken har under förloppet tillskansat sig pengar motsvarande lånebeloppet+räntan från den existerande mängden pengar i samhället.
2. Min tolkning är att det är stöld av samhällsresurser som bankerna ägnar sig åt. Alla nya pengar som bankerna skapar måste för eller senare hamna i bankens kassa. Om penningmängden dessutom minskar med amorteringen så betyder det att det övriga samhället måste avstå motsvarande mängd pengar till bankens fördel. Inte undra på att det saknas pengar till allt.
3. De varor och tjänster som ett samhälle måste producera för att hålla uppe värdet på den nationella valutan måste skapas av övriga delar av samhället. Bankerna skapar i princip pengar till sig själva och vi övriga måste slita för att dessa pengar ska vara värda någonting.


Mina slutsatser: Fy fan! Dags att avlägsna parasiten. Bättre förr än senare!

<a href="http://www.youtube.com/watch?v=3pwAFohWBL4" target="_blank">http://www.youtube.com/watch?v=3pwAFohWBL4</a>
Loggat
Gunnar
Gäst
« Svara #64 skrivet: 20 Januari 2010 kl. 22:18:12 »


Snyggt jobbat Nu börjar det likna nåt Konkludera / Gunnar  
Loggat
Håkan
Gäst
« Svara #65 skrivet: 29 Januari 2010 kl. 19:42:02 »


Citat
"I teorin skapas nya kreditpengar vid utlåning, men i praktiken lånas amorteringarna ut från kassan".


Irriterande nog förstår jag fortfarande inte vad bankpersonal menar med detta påstående. I min föreställningsvärld består kassamedel av kontanter + bankernas medel placerade på centralbankskonton i RIX. Kassamedel är alltså enbart pengar skapade av centralbanken. Att säga att "banken lånar ut från kassan" ter sig därför absurt - bankerna lånar definitivt inte ut sina lånade centralbankspengar till allmänheten i stor skala. Att vi kan växla över en del av kreditpengarna till kontanter motsäger inte detta.

OK, det kan ju naturligtvis vara ett slarvigt uttalande, syftande på överföring av likvida medel i RIX. Men då bortser man ju helt från amorteringar från de egna kontona. Så himla ovanligt är det väl inte att folk har sitt transaktionskonto i samma bank som man tagit lånet i? Det är väl snarare det vanligaste?

Nej, jag börjar tro att Nils och Michael Rowbotham har rätt, men att man måste tränga djupare in i detta.

Först lite mer om likvida kassamedel.

Riksbanken har inte skapat tillnärmelsevis så mycket centralbankspengar som bankerna har skapat kreditpengar. Om banker kan lägga beslag på amorteringar så är det absolut inte i form av sådana likvida kassamedel. Även om en bank får in amorteringar från ett konto i en annan bank över clearingen i RIX, så innebär detta inte att banken kommer att behålla amorteringen. Detta beror på att mängden centralbankspengar är ett slutet system. Bara centralbanken kan öka mängden centralbankskrediter. Det som den ena banken vinner i likviditet, förlorar den andra banken. Nästa dag kan betalningsströmmarna gå åt motsatt håll, och då behöver banken det nyvunna likviditetsöverskottet. Detta gäller alla överföringar, inte bara amorteringar.

En relativt sett liten mängd centralbankspengar vandrar alltså dagligen fram och tillbaka mellan bankerna - det är så bankerna använder sina likvida kassamedel.

När bankerna får in digitala amorteringar från konton i samma bank, kan av samma skäl banksystemets kassamedel utgivna av centralbanken naturligtvis inte heller öka (även vid ett hypotetiskt bedrägeri).

Så långt stämmer alltså ingenting med bankpersonalens uttalanden, det gå inte att få ihop pusselbitarna.



Den enda förklaringen tycks vara att bankpersonalen använder ordet "kassa" i en vidare betydelse än enbart centralbankspengar.

En bankrörelse kan ju mycket väl ha vanliga konton i den egna banken. Som Nils påpekat tidigare - vid amortering med en vanlig bankgiroblankett så måste blanketten registreras någonstans i banken, och då lämpligen på ett uppsamlingskonto för inkomna betalningar. Kanske ingår då detta mottagarkonto i "kassan", enligt det interna språkbruket. När beloppet väl kommit in till kassan vidtar sedan klassificering enligt de koder som finns på blanketten.

Har vi sålunda baxat in amorteringarna till ett sådant kassakonto så är vi plötsligt mycket närmare ett eventuellt bedrägeriscenario, jämfört med tanken att utlåning och inlåning på något sätt primärt kvittas, varvid den utestående penningmängden minskar.

I själva verket kan (som Nils också påpekat) båda sakerna mycket väl ske parallellt - dvs en minskning av den utestående penningmängden genom kvittning utesluter inte att banken tillfälligt lagrar amorteringsbeloppet på ett internt konto. En sådan lagring inuti banken är i så fall ett potentiellt bedrägeri, men bankpersonalen behöver inte nödvändigtvis se det så. Allt beror ju på hur den interna logistiken är utformad.

En invändning (fr Erik) mot att banken skulle kunna tillgodogöra sig dessa stora vinster från amorteringar är att bankernas större köp av tillgångar skulle återverka så mycket på likviditeten (kontanter och medel i RIX) att det skulle vara meningslöst/olönsamt. Det resonemanget tycker jag inte stämmer riktigt. Bankerna kan självklart använda sina egna kreditpengar, förutsatt att alla banker gör likadant. Likviditetshanteringen i RIX innebär i första hand balanseringar, dvs mängden kreditpengar som går mellan bankerna kan teoretiskt vara hur stor som helst utan att likviditetssaldot i RIX på sikt påverkas netto. Lika mycket kan ju komma in som gå ut för varje enskild bank. I det avseendet skiljer sig inte bankens egna innehav av kreditpengar från kundernas innehav på konton.

Loggat
Håkan
Gäst
« Svara #66 skrivet: 29 Januari 2010 kl. 19:42:12 »

Sammanfattningsvis tycker jag INTE att man kan utesluta att det genom åren skett ett bedrägeri med inkomna amorteringar, inte ens i den "klassiska" gammaldags bankverksamheten. Det enda som kan uteslutas är att amorteringar skulle kunna öka mängden likvida kassamedel. En sådan ökning bara kan göras av Riksbanken. I övrigt har naturligtvis Nils tänkt rätt i att kvittningsförfarandet enbart gäller den utestående penningmängden till allmänheten. MFI-sektorns pengar räknas inte in i denna penningmängd. (MFI = monetära finansinstitut.)

Kvittning mellan inlåning och utlåning sker visserligen automatiskt vid amortering, men detta är alltså inget avgörande bevis på att amorterade kreditpengar inte (otillbörligt) lagras och används av MFI-sektorn.

Det mest uppenbara och lättast påvisbara bedrägeriet tycks vara det som sker vid värdepapperisering av bankkrediter. Och stämmer det resonemanget, så stärks även misstankarna om bedrägeri i den "klassiska" banken, eftersom det verkar osannolikt att bedrägeriverksamheten plötsligt skulle ha tagit nåt slags kvalitativt språng på 70-80-talet.

Värdepapperisering är i sig inte bedrägeri. Men värdepapperisering av bankkrediter är enligt min uppfattning bedrägeri.

Man kan jämföra med tex värdepapperisering av leasing av bilar. Leasingföretaget säljer sina kommande inkomster för leasingen till ett specialföretag som sedan löpande inkasserar pengar från dem som använder bilarna. Observera att detta är tillgångar som leasingföretaget skulle ha fått in även om ingen värdepapperisering skett, det skulle ha tagit lite längre tid bara.

Vid värdepapperisering av bankkrediter handlar det däremot om tillgångar som banken INTE skulle ha kunnat tillgodoräkna sig med tiden (amorteringar). Det är skillnaden. Vid amorteringar av bankskulder skall ju amorteringsbeloppen försvinna, eftersom två skulder kvittas mot varandra. Vid värdepapperisering av bankkrediter försvinner inte amorteringsbeloppen - därför måste det betraktas som bedrägeri.
Loggat
Håkan
Gäst
« Svara #67 skrivet: 29 Januari 2010 kl. 19:42:27 »

Har hittat en artikel om svenska bostadsinstitut som bekräftar parallellen med värdepapperisering av bankkrediter.

Citat
"De svenska bostadsinstituten lever redan idag under en så strikt lagstiftning att de kan betraktas som någon form av specialföretag (SPV) i en värdepapperisering.

Så mycket som omkring 40 procent av all utlåning till allmänheten förmedlas via bostadsinstitut som i huvudsak finansierar sin verksamhet genom att emittera obligationer och certifikat på värdepappersmarknaderna. Marknaden domineras av fem bostadsinstitut som tillsammans står för omkring 99 procent av all upplåning. De fyra största bostadsinstituten är dotterbolag till någon av de fyra största svenska bankerna medan den femte, SBAB, ägs av staten.
(...)
Det är inte heller ovanligt att bankerna som äger bostadsinstitut köper obligationer emitterade av konkurrerande bankkoncerners bostadsinstitut. Det beror på att de egna institutens obligationer inte är möjliga att belåna i Riksbanken medan innehav av obligationer emitterade av institut som inte tillhör den egna koncernen är det. Detta har bidragit till att bostadsobligationerna till stor del ägs av bankerna"


Lars Nyberg, vice riksbankschef  (2004)

http://www.riksbank.se/templates/Page.aspx?id=13393
Loggat
Håkan
Gäst
« Svara #68 skrivet: 29 Januari 2010 kl. 19:42:59 »

Pusslet har tagit ett stort steg närmare sin slutliga form nu, förutsatt att resonemanget om bedrägeri gällande amorteringar vid värdepapperisering stämmer (jfr inlägg 17/1). Vi har närmat oss den moderna bankens funktionssätt.

De stora finansiella aktörerna - banker, investmentbanker, bostadsinstitut, hedgefonder, försäkringsbolag, pensionsfonder etc - tycks i princip dela på förtjänsten av ett falskmynteri.

Det är en smått fantastisk anklagelse, javisst.

Privatbankerna skapar mer och mer kreditpengar ur tomma intet genom s k "utlåning". Realekonomin (inklusive staten) där de stora låntagargrupperna finns, får hålla till godo med en nästan konstant och relativt sett krympande andel till verksamheten - medan den fiffiga finansiella sektorn delar upp de gigantiska vinsterna mellan sig, dvs (nästan) alla inbetalade räntor i landet plus en mycket stor del av samtliga amorterade lånebelopp.
Loggat
JL
Gäst
« Svara #69 skrivet: 4 Februari 2010 kl. 19:29:02 »

Håkan: Jag följer ditt detektivarbete med spänning! Du gör ett mycket bra jobb! Med glimten i ögat (blinkande)
Loggat
Håkan
Gäst
« Svara #70 skrivet: 6 Februari 2010 kl. 11:00:13 »

Citat från: Gäst_JL
Håkan: Jag följer ditt detektivarbete med spänning! Du gör ett mycket bra jobb! Med glimten i ögat (blinkande)


Tack så rysligt mycket JL, det värmde gott :-)
Loggat
Håkan
Gäst
« Svara #71 skrivet: 6 Februari 2010 kl. 11:00:34 »


Fortsätter att böka lite till i detta med amorteringar och bedrägeri.  

En bank använder alltså inte amorterade medel till att systematiskt bygga upp överlikviditet i form av centralbankspengar, det kan vi nog slå fast. Övervinsten blir i form av kreditpengar.

Om banken behåller amorteringarna kommer den alltså att öka sin skuld till sig själv. Detta verkar absurt vid första påseende, men man får tänka på att huvuddelen av våra betalningsmedel är just "fordran på bank", så varför skulle bankrörelsen själv vara ett undantag. När banken betalar ut löner till anställda så betalar den med samma typ av kreditpengar. (Jag hade kanske fel i resonemanget att inlåningsräntor inte kan betalas, får fundera vidare kring detta).

En bank kan alltså ha fordringar på sig själv, dvs vara skyldig sig själv samma typ av kreditpengar som den kan skapa vid kreditgivning. Extra intressant blir då frågan om banker kan skapa krediter direkt till sig själv. YES. Det kan de. Enligt banktjänstemannen "Olyckan", stor auktoritet i FRB-tråden på Flashback, verkar det till och med vara praxis:

Citat:
Citat
....att skapa nya krediter klarar ju banken alldeles utmärkt att göra åt sig själv! Banken kan ställa ut hur mycket krediter som helst så länge kapitaltäckningskvoten inte blir för låg - det är riskvilligheten som avgör. Ju större risk man tar, dvs ju större krediter du ställer ut i förhållande till ditt kapital och reserver, ju större avkastning kommer banken att få.

https://www.flashback.org/t566496p96

Om detta stämmer kan det i viss mån förklara lagstiftarnas tafatthet. Om banken kan ge sig själv kredit så kan den också lagra och använda amorteringar i form av skuld till sig själv. Olagligt, javisst, men vad är egentligen den rent praktiska skillnaden? Det är inte olagligt för en bank att ställa ut krediter till sig själv, (med generösa återbetalningsvillkor, får man anta). Om banken därför lagstiftningsvägen skulle förbjudas att lagra amorteringar, så kan den helt sonika skapa samma belopp i kredit till sig själv. Och skulle detta i sin tur förbjudas kan bankerna skapa krediter till varandra, och komma överens om att förlänga lånen i det oändliga. Osv.

Ett privat banksystem verkar helt enkelt ha för många möjligheter och inbyggda kryphål för att effektiv lagstiftning och reglering skall vara meningsfulla. Privatbankirerna jobbar i ett slags flytande plasmatillstånd där nästan allting är möjligt.

Ett vanligt banklån börjar med att två parter, låntagaren och banken, ingår ett avtal om ömsesidig skuldsättning med olika löptider. Det är formellt inte olagligt, eftersom vi har avtalsfrihet. Kreditpengar (avistafordran på bank) har skapats ur tomma intet. Har lagstiftarna förstått den proceduren? Nja, det tror jag väl inte, åtminstone inte alla. Men det behöver inte vara okunnigheten som är den största boven. Troligare är att eventuella hederliga lagstiftare har gett upp under resans gång, medan hökarna (som säkerligen poängterat sådana fördelar som konkurrens, expansion, kolonialism etc) historiskt alltid dragit det längsta strået. Den ena eftergiften i lagstiftningen verkar sedan ha prejudicerat den andra, osv i en kedja.
Det började med tillåtandet av privat skapande av betalningsmedel, och fortsatte med godkännandet av amorteringar som inkomst. Och nu har politikerna/ekonomerna/juristerna alltså godkänt värdepapperisering av bankkrediter, som t o m för oss amatörer är ganska lätt att genomskåda som bedrägeri.

Lagstiftningen är så pass dåligt underbyggd att den lätt skulle kunna kritiseras sönder och samman. Det enda som behövs är att visa på motsättningen mellan villkoren i det ursprungliga låneavtalet och det slutgiltiga förfarandet vid värdepapperisering av bankkrediter. En orimlighet som skulle kunna leda till prejudikat, eller naturligtvis ännu bättre: en fullständig reformering av hela det monetära systemet.

Men privatbankerna har självfallet dragit nytta av oförmågan/generositeten hos lagstiftarna. Vad gör då bankerna med alla dessa pengar? Ja, det viktigaste är givetvis att övervinsterna från amorteringar kan placeras så att någon annan betalar ränta på dem. Avdelning angenäma problem kan tyckas, det kan alltså bli för mycket pengar i MFI-sektorn. Kanske det är därför bankerna numera erbjuder amorteringsfria lån.
Traditionellt har bankerna emellertid placerat sina övervinster som inlåning hos varandra. I modern tid har en enormt stor marknad för statsobligationer tillkommit (jfr Novemberrevolutionen). Vid den svenska varianten av värdepapperisering av bostadskrediter placeras övervinsterna från amorteringarna i bostadsobligationer. De senaste åren har det dessutom tillkommit en uppsjö möjligheter i den finansiella sektorn, varav derivathandel är den största.

Loggat
Nils
Medlem
**
Antal inlägg: 41


« Svara #72 skrivet: 6 Februari 2010 kl. 19:05:48 »

Det är en riktig rysare att läsa igenom dina senaste inlägg Håkan! Du gör ett kanonjobb!

Jag har några generella funderingar kring det du har skrivit. För det första, bara för att förtydliga det som du redan har förklarat, så finns det tre olika former av brister med systemet som du tar upp.

1. Den första bristen är att bankernas skapande av kredit med ränta gör att den totala skuldbördan i samhället blir mer omöjlig att betala av för varje dag som går. Den bristen är ett odiskutabelt faktum.

2. Den andra bristen är att kredit som betalats tillbaka till banken inte raderas ut och försvinner, utan kan användas av banken. Den bristen är inte ett självklart faktum utan har diskuterats fram och tillbaka i tråden.

3. Den tredje bristen är bankernas värdepapperisering av sin egen utlåning. Den bristen är ett faktum i USA, men användningen inom Sveriges banksektor är något oklar.

För att komma till mer klarhet angående punkt 2 skulle det kännas skönt med någon form av referens till någon insatt person eller myndighet. Även jag är inne på din linje att bankerna troligen kan använda sina egna krediter till ganska mycket även om de inte går att använda gentemot riksbanken. Troligen kan bankerna använda dem i alla andra former av betalningar i samhället, utom då till andra konkurrerande banker. Det skulle vara fint om vi hittade någonting mer konkret att gå på här. Det som jag själv skulle behöva veta är vilka transaktioner i samhället går genom RIX och vilka gör det inte. Logiskt sett så borde ju varje kredittransaktion i RIX kräva en motsvarande transaktion av kontanter, eller? Det logiska resonemanget i övrigt tror jag att du har drivit så långt det går för tillfället på den här punkten Håkan.

Det jag skulle vilja veta om RIX-systemet är:
-vilka transaktioner i samhället sker genom RIX
-sker alla transaktioner inom RIX med villkoren att kreditöverföring även kräver motsvarande kontantöverföring?

När det gäller tredje punkten så var din referens från Lars Nyberg jätteintressant. Det visar att alla de viktiga ingredienserna för bedrägeri via värdepapperisering verkar finnas även här hemma. Det som fortfarande fattas är kanske fakta om att bolåneinstituten verkligen köper utlåning från bankerna. Vet du något om ifall det förekommer i Sverige?

Slutligen så måste det väl vara så att om brist nummer 2 verkligen finns i den omfattning som vi misstänker, då blir väl bankernas behov av värdepapperisering av utlåningen mindre. Båda de eventuella bristerna (2 och 3) får ju samma effekt för bankerna, nämligen att avbetalda krediter kan återanvändas som pengar av bankerna. Det kan ju vara så att brist 2 och 3 existerar samtidigt som det är vattentäta skott mellan kontanter och RIX-kredit å ena sidan och bankkredit å andra sidan. Att RIX-systemet skiljer dessa former av betalningsmedel åt behöver kanske inte betyda något för bankerna ifall alla övriga delar av samhället inte skiljer på dessa två former av pengar.

Man kan också konstatera att den brist på pengar som bedrägeri nummer 1 åstadkommer, blir något lindrigare ju mer utbredda bristerna nummer 2 och 3 är. Jag tror du var inne på det resonemanget Håkan.
 
Loggat

Om vi tillåter privata banker att skapa pengarna, så får vi skylla oss själva!
Håkan
Gäst
« Svara #73 skrivet: 8 Februari 2010 kl. 22:53:28 »

Citat från: Nils
Det är en riktig rysare att läsa igenom dina senaste inlägg Håkan! Du gör ett kanonjobb!

Jag har några generella funderingar kring det du har skrivit. För det första, bara för att förtydliga det som du redan har förklarat, så finns det tre olika former av brister med systemet som du tar upp.

1. Den första bristen är att bankernas skapande av kredit med ränta gör att den totala skuldbördan i samhället blir mer omöjlig att betala av för varje dag som går. Den bristen är ett odiskutabelt faktum.

2. Den andra bristen är att kredit som betalats tillbaka till banken inte raderas ut och försvinner, utan kan användas av banken. Den bristen är inte ett självklart faktum utan har diskuterats fram och tillbaka i tråden.

3. Den tredje bristen är bankernas värdepapperisering av sin egen utlåning. Den bristen är ett faktum i USA, men användningen inom Sveriges banksektor är något oklar.


Tack, och bra att du sammanfattade. Även om jag kanske skulle använt ordet bedrägeri i stället för brist i 2 o 3...;-)

Citat
Även jag är inne på din linje att bankerna troligen kan använda sina egna krediter till ganska mycket även om de inte går att använda gentemot riksbanken. Troligen kan bankerna använda dem i alla andra former av betalningar i samhället, utom då till andra konkurrerande banker.


Jodå - bankerna kan visst använda sina egna ägandes kreditpengar till betalningar till andra banker, men överföringen måste försäkras genom att motsvarande överföring sker också med centralbankspengar i RIX. Precis som för vanliga bankkunder.
I praktiken tar betalningar med kundernas kreditpengar mellan banker ut varandra väl under dagen, så nettoöverföringar i RIX är förhållandevis små mot kvällen.

Idealet för banksystemet är att det går jämnt upp för de enskilda bankerna i RIX. Om alla banker således ökar sin kreditgivning (alternativt använder amorterade belopp) så att lika mycket kommer in som går ut, så behöver likviditetsbalansen i RIX öht inte påverkas. Som Thunholm säger - en kreditexpansion i banksystemet ställer inga omedelbara krav på en ökning av likvida kassamedel. Ersätter man ordet kreditexpansion med uttrycket "ökning av mängden kreditpengar" så stämmer uttalandet också för amorteringar. Risken för större dagliga obalanser kan kanske öka något, men detta är försumbart i principresonemanget.

Däremot finns det andra begränsningar för bankernas ägande, tar upp det lite längre ner.
« Senast ändrad: 1 Januari 1970 kl. 02:00:00 av Patrik » Loggat
Håkan
Gäst
« Svara #74 skrivet: 8 Februari 2010 kl. 22:53:30 »

Citat från: Nils
Det jag skulle vilja veta om RIX-systemet är:
-vilka transaktioner i samhället sker genom RIX

Alla överföringar mellan banker, (dvs amorteringar eller betalningar, antingen av kontoinnehavare eller av själva bankrörelsen) går genom RIX, eller genom kontant överföring (vanligen genom att butikernas dagskassor sätts in på en bank).

Citat
-sker alla transaktioner inom RIX med villkoren att kreditöverföring även kräver motsvarande kontantöverföring?

Fysiska kontanter används inte i clearingen i RIX. De användes förr, och ganska långt tillbaka i tiden. Numera finns inga sådana krav, och det behövs inte heller eftersom de digitala medlen i RIX är perfekt utbytbara mot kontanter. Båda är "centralbankspengar" (konstigt hemmagjort ord, fast användbart). Centralbanken har alltså skapat dem i sin kreditgivning, och i digital version finns de enbart på konton i Riksbanken, inte på vanliga bankkonton.
Villkoret bör snarare formuleras som att kreditöverföring kräver centralbankspengar. Och det rör sig som sagt om en mindre mängd sådana, se ovan.

Inom parentes. Man kan ju tycka att vanlig inlåning i bank också är perfekt utbytbar mot kontanter, men faktum är att det juridiskt sett är ett nedköp att sätta in kontanter på kontot. Man äger då inte sina pengar längre, man har bara en fordran på banken - låt vara att man kan använda fordringen som betalningsmedel.
« Senast ändrad: 1 Januari 1970 kl. 02:00:00 av Patrik » Loggat
Håkan
Gäst
« Svara #75 skrivet: 8 Februari 2010 kl. 22:53:33 »

Citat från: Nils
När det gäller tredje punkten så var din referens från Lars Nyberg jätteintressant. Det visar att alla de viktiga ingredienserna för bedrägeri via värdepapperisering verkar finnas även här hemma. Det som fortfarande fattas är kanske fakta om att bolåneinstituten verkligen köper utlåning från bankerna. Vet du något om ifall det förekommer i Sverige?


Nej, jag har inte hunnit ta reda på så mycket mer om detta. Ett köp inom samma koncern verkar förvisso meningslöst. Men vitsen med att överföra lånet är väl framför allt att det försvinner utanför bankens balansräkning - samt att amorteringen kan räknas som inkomst i koncernen. Å andra sidan ligger det mycket i ditt nästa påpekande:

Citat
Slutligen så måste det väl vara så att om brist nummer 2 verkligen finns i den omfattning som vi misstänker, då blir väl bankernas behov av värdepapperisering av utlåningen mindre.


Bra reflektion. Varför skulle bankerna behöva värdepapperisera sina krediter om de redan behärskar konsten att lägga beslag på amorteringarna? Ja, den enda slutsatsen man kan dra är väl att värdepapperiseringen på 70-80-talet inte var "det stora genombrottet" när det gäller att tjäna pengar på amorteringar. Däremot är värdepapperisering av bankkrediter lättast att påvisa som bedrägeri, det är så vi får se det.
När det gäller övriga fördelar med värdepapperisering så står det en del om det i uppsatsen jag refererade till tidigare - riskspridning, frigörandet av kapital, lån utanför balansräkningen etc.

Citat
Att RIX-systemet skiljer dessa former av betalningsmedel åt behöver kanske inte betyda något för bankerna ifall alla övriga delar av samhället inte skiljer på dessa två former av pengar.


Det finns huvudsakligen två former av pengar, ja. Dels bankernas "riktiga pengar" på konton i Riksbanken (RIX), dels allmänhetens kreditpengar på vanliga bankkonton. Kontanter är lite av ett specialfall, men definitionsmässigt är de också "riktiga" pengar. Är i övrigt inte riktigt säker på vad du menar, men bankrörelsen måste ju kunna betraktas som vilket företag som helst, även av banksystemet självt. Det låter lite tokigt, men banken måste alltså kunna låta en del av rörelsen vara vanlig kund såväl hos sig själv som i konkurrentbanken.

« Senast ändrad: 1 Januari 1970 kl. 02:00:00 av Patrik » Loggat
Håkan
Gäst
« Svara #76 skrivet: 8 Februari 2010 kl. 22:53:36 »

Citat från: Nils
Man kan också konstatera att den brist på pengar som bedrägeri nummer 1 åstadkommer, blir något lindrigare ju mer utbredda bristerna nummer 2 och 3 är. Jag tror du var inne på det resonemanget Håkan.


Ja, här ligger en av stötestenarna i resonemanget om amorteringar. Man drar sig för att ta tag i problematiken pga risken att hamna i en total motsättning. Jag tror emellertid att mycket av lindringen är chimär. En liten del av räntebetalningarna kan sippra ned i realekonomin. Hur stort blir egentligen det totala nedsipprandet om en stor del av amorteringarna också behålls? 5%, 15%? Inga stora belopp i alla fall, det måste fortfarande ske genom samma kanaler. Det är fortfarande frågan om skatter, löner till anställda, inlåningsräntor och aktieutdelningar. Den finansiella sektorn kan inte skänka bort pengar, utan spelar precis på samma sätt i det globala kasinot.

Sammantaget så kvarstår problematiken nästan exakt som den beskrivs i Money as Debt. Ur realekonomins synvinkel försvinner fortfarande amorteringarna så gott som helt. I realekonomin finns det fortfarande inte tillräckligt med kreditpengar för att kunna betala räntor, eftersom räntor inte kan skapas specifikt.

Observera också att bankerna kan använda amorteringarna till ny utlåning, precis som Rowbotham skriver. Då märks lagrandet inte alls. Den möjligheten är i själva verket en behändig regulator för bankerna. De kan expandera sitt synliga ägande i precis den takt de önskar.

Överhuvudtaget är skillnaden inte så dramatisk som vid första påseende. Den finansiella sektorn, med bankerna i spetsen, har helt enkelt större möjligheter att berika sig.  

Det finns en lagstiftning gällande begränsningar för vad banker får äga. Exakt vad det innebär vet jag inte, men banker får tydligen inte köpa icke-finansiella bolag. Begränsning vad gäller aktieägande finns också. Den lagstiftningen är nog på väg att luckras upp mer och mer pga alla olika nya bolags och ägandeformer.
« Senast ändrad: 1 Januari 1970 kl. 02:00:00 av Patrik » Loggat
Håkan
Gäst
« Svara #77 skrivet: 8 Februari 2010 kl. 22:54:15 »

Slutligen om referenser till auktoriteter. Visst behövs det mer sådant, Nils, och det kommer säkert att dyka upp fler med tiden. Men vi har faktiskt redan gjort en del undersökningar, glöm inte det.

Ingen av bankpersonalen har klart och tydligt sagt att amorteringar försvinner permanent. Nästan alla tillfrågade svarade spontant att amorteringar används till både det ena och det andra och det tredje. Först efter lite Thunholm-diskussioner höll de med om att utlåning och inlåning kvittas.
Men kvittning i den utestående penningmängden behöver ju inte vara samma sak som att amorteringsbeloppen försvinner i MFI-sektorn. Detta är själva knutpunkten, och det resonemanget stöds "bakvägen" av att amorteringarna definitivt INTE försvinner vid värdepapperisering.

Enda undantaget var enhetschefen på FI, som lite under galgen drog till med ett NEJ på frågan om banken kunde räkna amorteringen som tillgång. Men vad skulle han göra - han kunde ju inte gärna svara: Ja du Håkan, du har helt rätt i frågan om bedrägeri, detta måste vi på FI genast börja undersöka  :-) Och strängt taget kan man ju lika gärna kalla lagrade amorteringar "skulder" (inlåning hos sig själv), så han ljög ju inte rakt av i alla fall.



OK, vänner, jag har nu bombat forumet med en massa vidlyftigheter. Pausar nu ett tag med detta, har fått sagt det jag ville säga. Påståendena om amorteringar är naturligtvis kontroversiella och måste förankras, eller möjligen bevisas vara felaktiga. I alla fall smältas. Ni är hur som helst mycket välkomna med kritik och andra funderingar närhelst ni känner för det! Stort som smått, spelar ingen roll.
Loggat
K2
Gäst
« Svara #78 skrivet: 10 Februari 2010 kl. 11:34:37 »

Allvarligt talat Håkan m.fl. är det inte dags att skriva en grundläggande beskrivning på detta och lägga upp på Ekonomisk Refom nu? Alternativt skriva en bok eller göra en film? Med glimten i ögat (blinkande)
Loggat
Sunda Pengar
Gäst
« Svara #79 skrivet: 10 Februari 2010 kl. 11:35:16 »

Hej

Ypperligt kvalificerad diskussion, trevligt att se då myten om depositioner som vandrar har blivit så extremt vedertagen och också förstör för personer som försöker förstå sig på markoekonomi vilket inte är möjligt om man inte förstår hur pengar kommer till och agerar.

Verkar som debatten är inriktad på vad som händer med amorteringarna och är för många kontroversiellt. Ännu tydligare är att de som reglerar i sakfrågan aldrig har tänkt på sakfrågan, eller var pengar kommer ifrån överhuvudtaget.

Jag har gett upp med många bankirer som inte sker skillnaden mellan att låna ut depositioner (som när jag privat lånar till dig) och praktisk bankverksamhet.

Ytterliggare vill jag påpeka hur viktigt det är att separera mellan vad för praxis som nu skulle kunna anses vara bedräglig i fråga om värdepapperisering från funktionaliteten i krediter och dess relation till ammortering av lån.


1. MFI sektorn (centralbankslikviditet) cirkulerar ALDRIG hos allmänheten.
2. Bankkrediter och Sedlar (monetarisering av samma sak) cirkulerar hos allmänheten.

En bank kan bara skapa pengar inom M0-X beroende på land men inte inom MFI sektorn, förutom centralbanken.

En kredit given i Bank A är inte dugligt som tillgodohavande i Bank B. När medel flyter från Bank A till Bank B så regleras det genom den slutna MFI sektorn. Medel i MFI sektorn kan öka genom pantsättning. Feds ökända trash for cash program, eller Federal Discount Window är ett sådant exempel.

Det här verkar vara korekt beskrivet av Håkan tidigare i tråden.

Vidare gällande bokföring är det i princip en grundlag i bokföring att depositionen skapas då krediten tas. Detta är vidare beskrivet i en del akademisk litteratur men väljer att citera denna som tar upp det så att det blir glasklart.

Citat
Privately issued money (mostly bank deposits today) is issued only on demand, that is, only because someone has deposited cash or is willing to take out a loan. The latter activity has been concisely described by Post Keynesians as "loans make deposits" because when a bank accepts a borrower's IOU it simultaneously creates a bank deposit.



Randall Wray, Professor of Economics at the University of Missouri-Kansas City, Research Director with the Center for Full Employment and Price Stability and Senior Research Scholar at The Levy Economics Institute


Vidare gäller inom bokföring att om lånet betalas tillbaka så finns inte längre en fordran (en tillgång för banken) kvar. Lånet skrivs alltså av och försvinner. I praktiken minskar penningmängden.

En företagsobligation utställd av Volvo fungerar på samma sätt.

Nu till det mer komplexa scenariot med mellanhänder och värdepapperisering, dvs att banken skulle "spara" ammorteringen genom att göra den till ett derivat instrument.

Jag ska lite förenklat försöka mig på att förklara kedjan i soppan som startade i USA den här gången med subprime men också många andra typer av vettigare lån.

Bankernas grundproblem, ur deras synvinkel, är att när en viss mängd krediter är utlovade så stagnerar deras bankverksamhet. Ur deras synvinkel är det väldigt kortsiktit profitabelt att get ut lån och sälja bort dem som paket. Det ger de utrymme att igen skapa lån och upprepa aktivitetn vilket är mer profitabelt. Tricket är att ta bort risken ur de egna böckerna. I praktiken har det gått till så här.

3dje parts agenter i USA, på uppdrag av storbankerna, har krängt lån till personer med låg eller ingen kreditvärdighet, såkallade sub prime. Det var känt på 80 talet som junk bonds. Lånen är i regel strukturerade på så vis att du erbjuds en teaser rate som du har råd med, t.ex. 6% på ett 2 vånings hus till en ensamstående latino mor med 2 jobb med minimum wage.

Efter en ingångsperiod på 3 år så sker ett "hopp" från 6% till t.ex. 14% och låntagaren har inte längre råd med lånet och går då in i default. Lösningen för att hålla den här typen av "Ponzi borrowing" gående har varit, eftersom huspriserna går upp kan du ta ut ett nytt lån på övervärdet på ditt hus och på så sätt ha råd med lånet if fortsatt 3 år då samma typ av strukturering sker igen.

Detta är mycket mera profitabelt än ett traditionellt lån skulle ge. Mycket praxis, även belyst i mer populistisk media som t.ex. Michael Moore, har varit direkt olaglig men inte "enforced". Dvs lånestandarder har i praktiken ignorerarats till fördel för kortsiktig kreditgivning och vinsttagning.

Eftersom tredje parts agenten bara får betalt i avgifter i förhållande till hur många lån de godkänner så har de varit pressade att godkänna saker de aldrig skulle ha gjort för profibilitet. Det har heller ingen risk gällande lånets beskaffenhet då de inte ger ut krediten då det är bankens uppdrag. Här slutar deras roll.

Banken, t.ex. Citibank som är stora inom det här området får nu genom sina husagenter in stora mängder huslån med hög risk. Detta är en position en bank inte vill sitta i så det tittade på lösningar på huruvida de kunde dumpa de riskfyllda lånen på någon annan lite mer ignorant investerare. Lösningen heter värdepapperisering och är i praktiken ganska enkelt att förstå.

Citibank har nu 10 000 huslån, alla med en skräprating och potentiellt en dynamit för banken om 3-4 år.
Med dessa lån har banken inte heller möjlighet att prångla nya lån på grund av begränsningar i kapitalkrav. De kom i princip upp med två enkla lösningar.

1. SIV (Special Investment Vehicle)
Detta var Enron pionjärer på och fungerar så att du sätter upp ett sktibolag offshore. Det flyttar ut lånet från Citibanks böcker till det här speciella bolaget. Citibank balansräkning ser nu ut att vara stabilare än vad det faktiskt är. Det kan också nu ge ut mera lån eftersom de officiellt inte längre äger skräplånen. Det är alltså en papperskonstruktion.

2. Värdepapperisering
Genom att packetera ihop 10 000 huslån till ett enda stort huslån så kallar man det nu för t.ex. MBS (Mortgage Backed Securities). Finns en uppsjö med bokstavskombinationer. De har dock inte löst problemet med att det fortfarande istället för 1 skräplån har 10 000 skräplån tillsammans. De behöver trolla fram en bättre credit rating så att det ska gå att sälja vidare.

Här kommer rating bolagen in. Bankerna pitchade i princip att eftersom det är så osannolikt att 10 000 skräp lån ska defaulta på en gång så är nu instrumenten med en massa skräp toppsäkert, eller AAA på bank språk. Dessutom går ju alltid huspriserna upp, det garanterar vi genom att ha sämre och sämre lånestandarder vilket leder till inflation i huspriser.  

Standard and Poors och diverse andra firmor, som får bättre betalt när de ratar AAA istället för något annat tycket att det var ett bra koncept de kunde tjäna väldigt mycket pengar på och gick med på att ge AAA, förmodligen mot bättre vetande.

Citibank tar nu sin MBS med 10 000 skräplån med en AAA topprating till en Investmentbank.

Investmentbanken köper nu de här 10 000 huslånen genom att belåna sig, dvs hävstång.

Citat
” Leverage dramatically increased in the United
States from 1999 to 2006. A bank that in 2006
wanted to buy a AAA-rated mortgage security
could borrow 98.4% of the purchase price, using
the security as collateral, and pay only 1.6% in
cash.


DVS, strukturen är ett lån med 100 000 lån som säkerhet eller lån på lån.

Citibank har nu inte längre lånen på sin bok eftersom de skrivits av genom försäljning till t.ex. Leehman Brothers.  Deras böcker är nu fria så kan de nu upprepa denna mycket profitabla verksamhet och samla på sig 10 000 nya skräplån och ytterligare pressa upp huspriser i USA.

Nu till en mycket viktig skillnad. Istället för att nu betala banken ränteinbetalningarna direkt så går ränteinbetalningarna för produkten till Leehman Brothers. Därav ordet derviat. DVS, värdet på leehmans 10 000 MBS är deriverat från kassaflödet som kommer in från låntagarna runt om i USA. Det kassaflödet finansierar i sin tur lånet de tog för att köpa MBS instrumentet till att börja med.

Nu har vi lämnat världen i banker och kommit in på den oreglerade derivatmarknaden. Här gäller inte längre reglerna som banker håller sig efter och nästa steg i processen har börjat.

Investmentbankerna kom snabbt på att om vi stycker upp detta MBS i flera mindre delar och tar en avgift för varje paket och säljer det vidare i sin tur så tjänar vi mycket mer än att bara sälja MBS som helhet.

Eftersom marknaden är oreglerad så styckade man upp MBS i låt os säga 20 delar och kallar den nu för en CDO (Collaterized Debt Obligation) och försökte hitta investerare som var viliga att investera i värdepapper de inte förstår, är absolut högrisk och som ingen engentlign vet vilka huslån de angår. Det var mycket enklare än vad man hade trott. Med det senaste decenneit av lågräntepolitik fanns det extremt mycket kapita att tillgå och marknaden formligen skrek efter sådana här innovativa sätt att prångla skräp på för att söka högre avkastning.

CDO:n blev sedemera uppstyckad igen och igen och såldes av till mindre och mindre investerare som t.ex. Minibond som ruinerade pensionen för tusentals personer i Singapore bland annat.

I denna soppa har vi också hedge fonder och så vidare som handlar enligt hävstång åt stora investerare, SWF Soverign Wealth Funds, Pensions Fonder, lurade småsparare osv.

Eftersom så mycket pengar absolut rasade in på den här marknaden och fruktansvärt mycket vinst gick att göra i alla delar i den här kedjan, utan om du är sist i kön vill säga, så ville ingen klaga och marknadens oreglerade mirakel var fastställt.

Men men, Investmentbankerna var inte dummare än tåget. Det insåg också innerst inne att en dag kommer även de här skräplånen att bli värdelösa och då ligger de pyrt till så de behövde sätt att prångla av kostnaderna på skattebetalarna.

Här kommer monster som Freddie Mae och Fennie Mac in som villigt köpte upp och handlade med de här instrumenten och också försåg marknaden med massor av huslån med dålig kreditvärdighet med statlig subvention.

Det här räckte ändå inte riktigt till så det tog konceptet till nästa steg för att bli av med risken.

In på scenen kommer AIG och Credit Default Swap.
Leehman gick till AIG och säger, vi har ett AAA rating instrument kallat CDO (samling skräplån). Vi vill försäkra detta toppsäkra lån genom en Credit Default Swap i det extremt ossanolika skulle hända att ett AAA ratat lånepaket skulle gå under så betalar ni för kalaset.

AIG som inte riktigt visste vad det gjorde insåg hur extremt mycket pengar det fanns att tjäna kortsiktigt att överförsäkra Amerikas hustbestånd med CDS och tjänade gladeligen en förmögenhet under de glada åren. Det är trots allt AAA rating och det är lika säkert som statspapper så vi kan försäkra så mycket som möjligt.

Det var precis vad det också gjorde utan att tillnärmelsevis har en betydande reserv för ens några procents default i det här typen av instrument.

Risken har nu vandrat från Citibank, till leehmans till AIG och de slutgiltiga investerarna av denna uppsjö av oreglerade instrument som vandrar runt.

Hela upplägget har varit så lyckat att många banker runt om i världen har fallit för sin egen scam och själva börjat investera i dessa produkter, antingen genom att själva spekulera eller genom att använda sin egen investmentbank vilket blev möjligt efter Glass Steegal togs bort. DVS bankerna började spekulera med sina egna medel.

Alla dessa "hot money" ledde till att värdet på att instrumetn gick upp och upp och upp och upp, ända tills huspriserna inte kunde öka längre och det stackars personerna som lurats in i dessa hopplösa lån börjat att gå in konkurs och kassaflödet som nu håller hela pyramiden uppe upphör. En massiv transferering av kapital från den produktiva sektorn till den räntesökande sektorn och ekonomin som helhet kraftigt försämras. DVS lågkonjunktur.

Var nu ammorteringen har gått för dessa lån som bankerna inte längre äger. Ärligt talat vet jag inte. har svårt att tro att minibonds pensionsspararen har fått betalt i Singapore då de inte ens vet vilket huslån eller hus för den delen som tillhör vilket instrument.

Denna värdepapperisering har också lett till att bankerna inte kan omförhandla lånen till lägre räntor eftersom de inte längre äger lånen. DVS de tvingas att gå in i konkurs.

Nu vet ni också varför AIG var tvunget att räddas, för om försäkringen (som egentligen alltid var värdelös) skulle klassas som värdelös skulle marknaden för derivaten fullständigt kollapsa och vi har en ny fullständig systemkris.

Revisionsbolagen är inte sena att hjälpa till heller med nya "mark to moon" och andra kriminella bokföringsstandarder som håller huset flytande på pappret oavsett vad verkligheten säger.
Loggat
Sidor: 1 2 3 [4] 5
  Skriv ut  
 
Gå till:  

Drivs med MySQL Drivs med PHP Powered by SMF 1.1.13 | SMF © 2006-2007, Simple Machines LLC
Svensk översättning: Daniel Hofverberg/Dubbningshemsidan
Giltig XHTML 1.0! Giltig CSS!